Blev precis klar med kapitel två. Inga kapitel kommer nog bli särskilt långa, men hoppas det duger :)

---------------------------------------------------------------------------------------------

Dagen började väl sådär. Den irriterande väckarklockan skar i mina öron. Det var inte ofta jag gick upp direkt när klockan ringde. Idag gjorde jag det. Jag gick upp och slängde på mig ett par gamla, urtvättade jeans och en två storlekar för stor t-shirt.

Jag gick ner till köket. Där satt min mamma vid köksbordet och läste en tidning. Jag var ganska lik min mamma. Förutom ögonfärgen. Hennes var gröna och jag hade bruna. Alla brukade säga att jag var en exakt kopia av mamma… Förutom ögonen då. Vi hade samma personlighet. Vi båda var väldigt blyga och hade inget sinne för humor. Ni kan ju tänka er hur vi reagerade när någon skulle berätta ett skämt.
Mamma tittade upp bakom tidningen när hon hörde att jag kom, sedan fortsatte hon läsa. Vi brukade inte riktigt komma överens. Vi hade alltid olika åsikter om allt. Det ledde till mycket ’Upp på ditt rum’, ’Håll tyst’, ’Du talar inte till mig på det viset’, och så vidare.

 

Skoldagen kändes ovanligt lång. Lärarens ord gick igenom mitt huvud och jag lärde mig ingenting. Jag drog en lättad suck när klockan slog tre.
Utanför skolgården brukade mamma stå och vänta på mig. Jag tittade mig omkring, men jag såg inte hennes bil. Jag satte mig på trottoarkanten och väntade på att se en vit VOLVO komma runt hörnet. Jag väntade ett bra tag.

Efter tjugo minuter i blåsten såg mitt hår ut som en risbuske. Folk som hade gått förbi hade stirrat och sedan vänt sig om för att skratta. Jag tog upp min lilla fickspegel som jag alltid har i den högra jackfickan. När jag höll spegeln framför mig såg jag inte mig själv. Tvärt om, det var helt svart. Jag gnuggade hur hårt som helst för att försöka få bort det. Helt plötsligt dyker flickan upp från ingenstans och täcker hela spegelbilden. Jag blev så rädd så att jag kastade ut spegeln på gatan.
”Shit.” Viskade jag och såg spegeln rulla iväg längre ut på gatan. Jag ställde mig upp och bestämde mig för att hämta spegeln. Jag kollade åt höger och vänster för att vara säker på att det inte kom en bil. Det var lugnt. Jag la väskan åt sidan och trippade ut på vägen. Jag la spegeln i fickan där den hörde hemma och vände mig om för att gå tillbaka. Då såg jag en kille i tjugofem årsåldern rota i min väska.
”Hallå, vad håller du på med?!” Skrek jag.
Killen tittade på mig med stressig blick. Han fortsatte rota.
”Är du helt sjuk i huvudet?” Gormade jag och började gå mot honom.
Han sprang iväg åt vänster med min mobil i handen. Jag tänkte springa efter, han hade inte hunnit så långt. Jag vände mig åt vänster för att jaga honom. Jag blev förskräckt. Inte långt ifrån mig kom det en bil rakt imot mig. Jag blev som fastklistrad i asfalten. Det tog kanske en sekund. När jag låg där mitt på vägen visste jag att jag hade blivit påkörd. Och ingen kunde hjälpa mig.

Har inte alls hunnit långt på Flickan i spegeln. Men här har ni det första kapitlet som berättar lite om vad allt ska handla om. Ganska tråkigt kapitel, men här är det iaf :)

------------------------------------------------------------------------------------------

Hennes sorgsna ögon stirrade rakt in i min själ. Hon fanns där varje kväll. Så fort jag var där kom hon. Jag kom aldrig undan från henne. Hon fanns överallt. Överallt, där med sina sorgsna, bruna ögon stod hon där. Hon sa ingenting. Hon tittade bara tillbaka på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det enda jag visste var att hennes hjärta var krossat. När jag pratade med henne svarade hon inte. Hon bara stod där och tittade på mig.

Hon gråter varje kväll. Det finns ingenting jag kan göra så att hon mår bra. Jag önskar det fanns någonting. Någonting jag kunde göra för henne.
För flickan i min spegel.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag ryckte till. Jag hade tänkt på henne. Igen. Så fort jag tänkte på henne kunde jag inte koncentrera mig. Hon bara dök upp i mina tankar. Jag vet inte om jag började tänka på henne själv eller om hon trängde sig in i mitt huvud. Jag visste ingenting om henne. Jag visste inte hennes namn, vart hon kom ifrån eller vad hon ville mig. Det enda jag visste var hur hon såg ut. Hon var mager och hade kastanjebrunt hår. Det var nedsläppt och i midjelängd. Hon hade stora, bruna ögon och hade så ljus hy så att den nästan var vit. Hon såg precis ut som mig. Men det var inte jag.

Första gången jag såg henne stod hon och stirrade på mig. Jag trodde att det var min egen spegelbild. Men när jag rörde på både armar och ben gjorde hon inte samma sak. Hon böjde ner sitt huvud och en tår gled ner över hennes kind. Sedan försvann hon. Kvar var min riktiga spegelbild.

Sen dess var jag rädd varje gång jag skulle gå till spegeln. Jag var också rädd att ingen skulle tro mig. Så jag berättade aldrig för någon.

Ville hon be om hjälp? I så fall om vad? Och hur kunde jag hjälpa henne? Och varför såg hon ut som mig? En dag försökte jag få ett svar. Det blev ett svar som jag aldrig skulle glömma. Någonsin.